Varför?
Ja de är en fråga jag ställer mig själv och kanske till och med den STÖRSTA.
Varför har jag och även andra svårt för att våga lita på sig själv, det kan vara allt i från att bygga i hopp en ikea möbel till att pyssla eller ja vad som.
Varför e man lixom "rädd" för att göra fel?
Jag är det men vet inte varför, jag vågar inte ta på mig att göra vissa saker för vad händer om jag gör fel?
Troligen gör om gör rätt men jag vågar ändå inte fast jag har svaret det tarlängre tid, ja jo visst men så e de med allt har man aldrig gjort det förr så tar de lite längre tid men man lär sig så nästa gång så går de med rasande fart. Jag har svaren men varför är jag då så "feg" på att göra fel eller ja vem vet kanske till och med rätt.
Som Pippi långstrump säger "Det vet jag inte förens jag har provat"
Sant svar ja.
Sen detta med tilliten till mig själv när det gäller att göra vissa saker är inte det enda problemet jag har.
Jag har grymt dåligt självförtroende till insida så väll utseende.
Jag är rädd att inte bli om tyckt av vänner så väl som familj.
Och det gäller både min och min mans familj för jag ser dem som en del i min familj.
Jag är rädd att mina nära och kära inte ska tycka om mig pga mig.
Jag vill vara alla tillags men vågar aldrig säga i från.
Det här med ordet NEJ är väldigt jobbigt för visst säger jag de men om nån ber om hjälp av mig eller min man å vi inte kan å säger nej ja då tror jag direkt att personen i fråga blir sur på mig oss men varför å skulle dem bli det så får väl de stå för dem/den eller?
Detta avspeglas tyvärr inte bara i det privata utan även i jobb i bland.
Visst är jag en arbetsam vikarie och visst trivs jag bland arbetskamraterna jag har men trots att jag vet vad som ska göras vad man kan göra så kan jag endå gå och fråga ordinarie personal VARFÖR? när jag vet att jag kan.
Det är för att jag är rädd för att göra fel, rädd för att inte bli omtyckt.
Jag är inte som alla andra jag är jag men det är nog nått jag har svårt att acceptera inte dem runt i kring å skulle dem ha det så är det deras förlust eller?
Hur många i min familj och bekantskaps krets accepterar mig för mig.
Jag kan nog ses som ganska tuff och hård utåt i bland men det är en mask för jag är ständigt rädd för att bli ensam, för att inte bli omtyckt, för att inte vara tillräklig.
Jag har en ständig räddsla och osäkerhet på mig själv och det är en väldigt tung börda att bära.
Dem jag ser som riktiga vänner är jag rädd att förlora men tycker dem att jag är deras riktiga vän?
Ja jag talar även om det för dem, men vad tycker dem om mig EGENTLIGEN?
Ja ni ser en ständig rädsla.
Jag vet att jag måste sluta tänka så här jag är på god väg men vägen är fortfarande lång.
Jag älskar mina nära och kära, och det vet dem om även om det kommer ett nej i bland men varför känner jag då så här? Varför har jag en sån osäkerhet där jag är rädd att jag inte klarar nånting.
Oj nu vart det ett lite långt inlägg Läs om ni orkar.
Ha en fortsatt bra dag alla där ute!
Kram
Varför har jag och även andra svårt för att våga lita på sig själv, det kan vara allt i från att bygga i hopp en ikea möbel till att pyssla eller ja vad som.
Varför e man lixom "rädd" för att göra fel?
Jag är det men vet inte varför, jag vågar inte ta på mig att göra vissa saker för vad händer om jag gör fel?
Troligen gör om gör rätt men jag vågar ändå inte fast jag har svaret det tarlängre tid, ja jo visst men så e de med allt har man aldrig gjort det förr så tar de lite längre tid men man lär sig så nästa gång så går de med rasande fart. Jag har svaren men varför är jag då så "feg" på att göra fel eller ja vem vet kanske till och med rätt.
Som Pippi långstrump säger "Det vet jag inte förens jag har provat"
Sant svar ja.
Sen detta med tilliten till mig själv när det gäller att göra vissa saker är inte det enda problemet jag har.
Jag har grymt dåligt självförtroende till insida så väll utseende.
Jag är rädd att inte bli om tyckt av vänner så väl som familj.
Och det gäller både min och min mans familj för jag ser dem som en del i min familj.
Jag är rädd att mina nära och kära inte ska tycka om mig pga mig.
Jag vill vara alla tillags men vågar aldrig säga i från.
Det här med ordet NEJ är väldigt jobbigt för visst säger jag de men om nån ber om hjälp av mig eller min man å vi inte kan å säger nej ja då tror jag direkt att personen i fråga blir sur på mig oss men varför å skulle dem bli det så får väl de stå för dem/den eller?
Detta avspeglas tyvärr inte bara i det privata utan även i jobb i bland.
Visst är jag en arbetsam vikarie och visst trivs jag bland arbetskamraterna jag har men trots att jag vet vad som ska göras vad man kan göra så kan jag endå gå och fråga ordinarie personal VARFÖR? när jag vet att jag kan.
Det är för att jag är rädd för att göra fel, rädd för att inte bli omtyckt.
Jag är inte som alla andra jag är jag men det är nog nått jag har svårt att acceptera inte dem runt i kring å skulle dem ha det så är det deras förlust eller?
Hur många i min familj och bekantskaps krets accepterar mig för mig.
Jag kan nog ses som ganska tuff och hård utåt i bland men det är en mask för jag är ständigt rädd för att bli ensam, för att inte bli omtyckt, för att inte vara tillräklig.
Jag har en ständig räddsla och osäkerhet på mig själv och det är en väldigt tung börda att bära.
Dem jag ser som riktiga vänner är jag rädd att förlora men tycker dem att jag är deras riktiga vän?
Ja jag talar även om det för dem, men vad tycker dem om mig EGENTLIGEN?
Ja ni ser en ständig rädsla.
Jag vet att jag måste sluta tänka så här jag är på god väg men vägen är fortfarande lång.
Jag älskar mina nära och kära, och det vet dem om även om det kommer ett nej i bland men varför känner jag då så här? Varför har jag en sån osäkerhet där jag är rädd att jag inte klarar nånting.
Oj nu vart det ett lite långt inlägg Läs om ni orkar.
Ha en fortsatt bra dag alla där ute!
Kram
Kommentarer
Postat av: Åsa
Du är så bra som du är och man skall göra minst ett fel om dagen annars är det ingen bra dag. Det var mitt motto när jag fick ett nytt jobb som jag inte kunde någonting om. Kram
Postat av: Västgötskan
Väldigt bra frågor.
Det viktiga är till att börja med att skilja på självkänsla och självförtroende. Som Thorsten flink sa (och det enda vettiga han har sagt):
"Jag tror aldrig att jag är något (självkänslan) men jag vet vad jag kan! (Självförtroendet)".
Hoppas du vågar testa! :-)
Kram
Postat av: Micaela
Oj va fint det har blivit här inne! Pillade lite på babygymet igår, och den där lekmattan är väldans fin den med!
Trackback
